Om

För att få utlopp för allt som virvlar runt i mitt huvud ska jag försöka dela med mig av mina tankar genom detta verktyg.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Maktlösheten som tonåring

I drygt tio år har jag upprepat "jag genomlevde högstadiet en gång - jag vägrar göra det igen". Jag har då syftat på att jag aldrig skulle kunna undervisa i en högstadieklass eftersom det skulle väcka för många minnen.

Nu är jag dock tillbaka i alla fall. Nu har jag inget val. Nu tvingas jag genomleva all ångest och oro ännu en gång; genom en fjortonårig flickas buttra uppsyn. Och jag kan inte göra ett dyft för att lätta hennes smärta, eftersom jag vet att hon tyvärr måste ta sig igenom alltihop själv.

Dessutom vägrar hon låta mig ens komma nära.

Jag har nämligen ett förhållande med hennes mamma.

Höstterminen i åttan har just börjat, med allt vad det innebär. En förestående flytt som drar ut på tiden på grund av yttre omständigheter. Flyttkartonger överallt. Längtan efter ett större hem. Längtan efter en ny dator. Längtan efter att kunna ta hem kompisar.

Och jag äntrar scenen.

Mikaela har varit ensam med sin mamma under hela sitt medvetna liv, eftersom hennes far gick bort i cancer när hon var i tvåårsåldern. Och även om hennes mor har varit aktiv i HBTQ-sammanhang - de har deltagit i Stockholm Pride vid upprepade tillfällen - så har hon aldrig sett sin mamma tillsammans med en annan kvinna.

Förrän nu.

Nu får hon se sin mamma skutta runt av kärlekslycka, kramande en tjej som inte ens är hälften så gammal som hon själv. Nu får hon höra att jag plötsligt hör till familjen och kanske ska fira jul med dem. Och att hennes mamma planerar flytten som om jag skulle flytta in samtidigt - det ska vi inte ens prata om!

Samtidigt som jag är fantastiskt lycklig över att ha träffat Gittan, jag trodde ju inte att hon existerade, så lider jag med Mikaela.

Jag minns ju så väl alla tankarna och känslorna som snurrade i ett enda virrvarr. Känslan av att ingenting någonsin kommer att bli bra igen. Oron över framtiden. Oförmågan att se objektivt på de mest enkla saker. Sömnlösheten. Känslan av maktlöshet.

Och vilken maktlöshet känner hon inte inför det faktum att jag plötsligt finns med i bilden? Jag tar det inte personligt när jag får höra att Mikaela har gjort utspel mot sin mor genom att säga att jag aldrig kommer att tillhöra hennes familj, att jag är den fulaste människa hon någonsin har träffat och att hon aldrig vill bo ihop med mig. Herregud, jag och Gittan har inte varit tillsammans mer än några månader, så det är väl klart att hon tycker allt det här.

Men jag lider med henne. Jag lider med alla fjortonåringar! Och jag känner att jag inte hade kunnat komma in i ett sämre läge i hennes liv.

Jag antar att jag får bida min tid.

Och fokusera på att vara nyförälskad.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Blåst ute, storm inne

Antal arbetsdagar kvar till skolavslutningen: 10

Antal dagar kvar till min sista arbetsdag: 22

Antal utvecklingssamtal kvar: 14

Maja har fått sitt andra barnbarn. Dessutom har hon klarat Pim 3. Själv är jag så trött på att bo i den här lilla byn att jag snart kvävs. Eftersom jag blev tagen av polisen för att jag saknar en reg-skylt fram på bilen går nu ryktet i grannbyn att jag har har skört rattfull.

Hurra.

Jag vill hem.

Hem för mig är den stad fyra timmar norrut där jag fortfarande är skriven. Där jag har större delen av mina prylar. Där jag har MIN SÄNG! Där jag alltid har sällskap av min kombo (Janna, som jag delar lägenhet med).

Jag har gett Maja ett nytt smeknamn; "Fröken-sista-minuten". Jag vet ingen som så ofta är ute i sista minuten som hon. Och jag har insett att jag nästan varje dag får lägga ner onödig energi på att täcka för henne när hon, i sista sekund, inser att något måste fixas och jag måste ta hennes klass. Eller skriva något på datorn. Eller kopiera något. Eler ta ut någon elev.

Och jag kan ju inte säga nej!

Varje gång hon ber om min hjälp så släpper jag vad jag än har för händerna och intar mer eller mindre givakt-ställning. Merlin - vad fånigt egentligen!

Men det är ju så det är. Och jag längtar verkligen till den dag jag slipper Maja. Jag nämnde det för Specialpedagogen häromdagen (hon vet ju om min hemlighet).

- Jaså, är du inte kär i henne längre?

Jo, det är ju just vad jag är och det är ju därför som jag vill härifrån. Jag är ju så jävla kär, samtidigt som jag är irriterad på henne för att hon aldrig kan planera något i tid, och jag är så trött på mina egna känslor och jag är trött på att vara lärare och mina elever är bara hormonstinna och jag går snart upp i atomer!

Förutom hennes leende, så är det inte mycket hos Maja som jag kommer att sakna. 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Utomhustankar

Nu är det exakt 20 arbetsdagar kvar till skolavslutningen. Och även om jag faktiskt tycker att den här lilla byn är rätt söt, så skulle jag inte vilja vara kvar någon längre tid. Det finns så många söta byar i Sverige. Och våren är härlig var man än befinner sig. 

Psykologen frågade mig igår hur kontakten mellan mig och Maja skulle se ut efter det att jag har slutat. Jag svarade utan att tveka att det inte kommer att finnas någon kontakt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Maja ska inte behöva ha med mig att göra efter det här! 

Okej, det är väl klart att det finns en barnslig tanke inom mig att hon ska höra av sig till mig någon gång och fråga hur jag har det, eller att hon vid avslutningen ska säga att hon vill ha fortsatt kontakt med mig. Men jag kommer inte att ta några initiativ.

Hoppas jag.

Man vet aldrig, jag hittar på så mycket dumt så. 

I morse när jag gick till jobbet (ja – gick; trots att jag bor supernära har jag tagit bilen till jobbet i princip varenda dag hela vintern) så kändes varje steg jättetungt. Och det var Majas fel. För första gången önskade jag att hon skulle vara sjuk så att jag för en gångs skull kunde slappna av på jobbet. Synen av hennes bil på parkeringsplatsen gjorde inte mina steg lättare precis. Å andra sidan så har jag inte gjort några misstag idag. Tvärtom, jag har haft ett jättebra samtal med rektorn och jag har fått skriva in Majas matteomdömen från nationella proven i datorn. 

Dessutom fick jag lift hem av Maja (ja – den där korta biten). Fan vad kär jag ska vara i den där gamla tanten då! Hon är ju för 17 född samma år som min gamla skröpliga farsa! Men kär är jag, och det går inte att komma ifrån. Och jag är så trött på att hela tiden vara på min vakt. Att inte kunna slappna av. Att hela tiden nästan vaka över henne. Att hindra mig själv från att röra vid henne. Hjälp vad trött jag är på hela eländet.
Maja fyller år på söndag. Varför slutar folk att vilja fylla år när de har passerat 40? Jag visade Maja att jag hade skrivit in hennes födelsedag i min kalender. ”Det var väl onödigt” tyckte hon. Varför det? Hon har en almanacka i sitt klassrum. För flera veckor sedan skrev jag dit hennes namn och målade några ballonger. Idag upptäckte jag att hon hade suddat bort det.
Jag undrar om hon är lika irriterad på mig som jag är på henne. 

Fast egentligen är det inte just henne som jag är irriterad på, utan på alla de tankar och känslor som hon frammanar inne i mig.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg