Om

För att få utlopp för allt som virvlar runt i mitt huvud ska jag försöka dela med mig av mina tankar genom detta verktyg.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Dockhuset del 2

När jag först startade den här bloggen hade jag ingen aning om hur jag hade hamnat i den situation jag då var fast i.
 
Den här gången vet jag precis. Jag kan säga ganska så exakt vilka datum och ungefärliga klockslag. Jag hade som sagt varit hemma hos dem några gånger de senaste åren och hjälpt Politikern med datorn (jag förstår mig på teknik bättre än vad jag förstår människor) eller bara pratat hur det fungerar i riksdagen och EU. Ofta var Dockan med, något jag aldrig förväntade mig att hon skulle vara.
 
Den 12:e september 2015 var en sådan eftermiddag. När jag hade bett att få komma och prata om hur det fungerar i politiken. Jag skulle just påbörja mitt livs första förtroendeuppdrag på kommunnivå och hade en massa frågor om ärendegångar och rutiner. Politikern svarade lugnt på mina frågor med anekdoter ur sin långa karriär. Dockan satt med och lyssnade mest. När vi skulle fika frågar han henne plötslig om hon har frågat mig om bokbåten. Jag tittade förvirrat på dem. Vad menade de?
 
Det visade sig att tidningen “Vi” varje vår anordnar en litteraturkryssning med författare. Dockan hade åkt på den tidigare, och behövde nu någon som resesällskap. Och valde mig. Jag blev så förvånad att jag glömde att visa tacksamhet och glädje. Jag hade för länge sedan gett upp hoppet om att hitta någon som ville umgås med mig mer än på politiska möten eller enstaka fikastunder. Än mindre någon som ville resa bort med mig!
 
En knapp vecka senare, den 16:e, sitter vi på ett politiskt möte i grannstaden. Politikern är inte med, han är i Stockholm. Dockan har skickat sms till mig samma eftermiddag och frågat vilken buss jag skulle ta, jag svarade att jag skulle åka några timmar tidigare för att hinna med lite ärenden.
 
Klockan är väl runt åtta på kvällen. Vi är uppdelade i smågrupper. Dockan och jag sitter i en soffa medan en eller två andra sitter på stolar. Någonting händer, jag minns inga ord, bara att jag bestämmer mig för att testa henne. Så jag lutar mig mot henne - och till min stora överraskning lägger hon armen om mig och håller mig tätt intill sig en lång stund.
 
Jag kommer aldrig glömma den stunden. Alla känslor. Insikten om att det här skulle förändra mitt liv för alltid.
 
Jo - faktiskt. Jag visste där och då. Den lilla gesten, som för henne säkert bara var naturlig, tillsammans med erbjudandet om att åka på kryssningen, var för mig livsavgörande. För där och då visste jag att jag äntligen hade hittat en ny person att söka mig till. Att anförtro mig åt.
 
Och bli kär i.
 
Vid det laget var det ganska så exakt två år sedan mitt hjärta krossades. Sedan dess hade flera av de personer som jag genom åren har kunnat vända mig till; av olika orsaker försvunnit ur min vardag. Jag hade hittat några ersättare, men om det är något som jag har lärt mig den riktigt hårda vägen, så är det att för allt i världen INTE förlita sig på en enda människa. Inte lägga alla ägg i en korg. De människor som jag anförtror mig åt, måste ha avlastning. Dels sliter jag ut dem. Dels måste jag ha någon annan att vända mig till när en av dem inte har möjlighet att stötta mig.
 
Så, trots att jag förstod att detta skulle leda till att jag skulle bli kär, så tog jag chansen. Kalla det "leap of faith". Eller utmana ödet. Skit samma.
 
Nästa gång vi träffades frågade jag henne alltså om hon ville gå ut och fika med mig. Hon blev jätteglad; "JA!! Det behöver jag!". Och på den vägen är det. Vi började träffas, och ganska snart insåg jag att det här inte bara var en person som jag kunde söka mig till; det var också den första människan på många år som faktiskt ville umgås med mig. Under hösten tog hon med mig på bio flera gånger, vi var på jazzkonsert och vi satt i partilokalen och pratade både före och efter mötena flera gånger. Jag fick även vara med och passa barnbarnen (som bor på övervåningen i samma hus som hon och Politikern bor i).
 
Och en gång satt vi - tätt ihop - på en buss. Så nära att jag kände hennes andetag.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Dockhuset

Och så var vi här igen.

Jag är kär.

Igen.

Det är första gången jag skriver orden - den här gången.

Faktiskt.

Jag började misstänka vad som var på gång i september förra året, och i januari kunde jag inte längre förneka det. Sedan dess har jag sagt orden högt kanske tre gånger.

När jag erkände mina känslor lovade jag mig själv två saker:

  1. Jag skulle aldrig gråta över det här. 
  2. Jag skulle inte prata med någon om det.

 Jag har så klart brutit mot båda dessa löften. Fast ändå inte. För de (två) gånger som jag har gråtit har jag saknat både henne och hennes sambo, de har ju kommit att stå mig väldigt nära båda två!

Och jag har berättat om detta för två personer, men utöver det inte pratat om det över huvud taget.

Så - ja. Alltid något.


Jaha, vad har hänt sedan jag påbörjade den här bloggen för över fem år sedan då? Jag har fyllt 31 år (fyller 32 i december). Jag har flyttat hem till den stad där jag varit skriven i tolv år nu. Jag har ett fast jobb. Jag har fått mitt hjärta ganska brutalt krossat - och kommit över det. Jag har blivit politiskt aktiv, och i och med det hittat ett sammanhang där jag faktiskt känner gemenskap. Och jag har börjat träna regelbundet på gym. 

Så, jodå. Det är rätt okej faktiskt.

Om det inte vore för den lilla detaljen att jag ännu en gång har blivit kär i helt jävla fel person. 

Och den här gången har jag så JÄVLA mycket mer att förlora om min hemlighet kommer ut.

Jag kallar henne "Dockan". Hon sa själv en gång att hennes äldre systrar har kallat henne det. Hon är aktiv i samma lokalavdelning i vad jag bara tänker kalla "Partiet". Vilket parti det är, och våra olika roller där, är irrelevant.

Egentligen är vad jag känner för henne irrelevant. Jag återkommer till det.

Hon är, precis som de flesta tanter jag attraheras av, i pensionsåldern. Hon är sambo sedan 40 år med "Politikern" (tydligen var det hon som inte ville gifta sig). Och från början älskade jag faktiskt honom först. 

När jag först blev politiskt aktiv adopterade jag honom som mentor, eftersom han sitter i riksdagen. Under åren som gått hittills har jag ofta bett honom att förklara hur saker och ting fungerat på riksdagsnivå. Många gånger har jag bett att få komma hem till honom för att få ställa frågor och prata allmän politik. Och två gånger har jag besökt honom i riksdagen och fått guidade turer. 

Och jag återgäldar hans vänlighet med att bli kär i hans livskamrat.

Att säga att jag skäms är inte ens en början på alla motstridiga känslor jag tampas med kring dessa två. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Maktlösheten som tonåring

I drygt tio år har jag upprepat "jag genomlevde högstadiet en gång - jag vägrar göra det igen". Jag har då syftat på att jag aldrig skulle kunna undervisa i en högstadieklass eftersom det skulle väcka för många minnen.

Nu är jag dock tillbaka i alla fall. Nu har jag inget val. Nu tvingas jag genomleva all ångest och oro ännu en gång; genom en fjortonårig flickas buttra uppsyn. Och jag kan inte göra ett dyft för att lätta hennes smärta, eftersom jag vet att hon tyvärr måste ta sig igenom alltihop själv.

Dessutom vägrar hon låta mig ens komma nära.

Jag har nämligen ett förhållande med hennes mamma.

Höstterminen i åttan har just börjat, med allt vad det innebär. En förestående flytt som drar ut på tiden på grund av yttre omständigheter. Flyttkartonger överallt. Längtan efter ett större hem. Längtan efter en ny dator. Längtan efter att kunna ta hem kompisar.

Och jag äntrar scenen.

Mikaela har varit ensam med sin mamma under hela sitt medvetna liv, eftersom hennes far gick bort i cancer när hon var i tvåårsåldern. Och även om hennes mor har varit aktiv i HBTQ-sammanhang - de har deltagit i Stockholm Pride vid upprepade tillfällen - så har hon aldrig sett sin mamma tillsammans med en annan kvinna.

Förrän nu.

Nu får hon se sin mamma skutta runt av kärlekslycka, kramande en tjej som inte ens är hälften så gammal som hon själv. Nu får hon höra att jag plötsligt hör till familjen och kanske ska fira jul med dem. Och att hennes mamma planerar flytten som om jag skulle flytta in samtidigt - det ska vi inte ens prata om!

Samtidigt som jag är fantastiskt lycklig över att ha träffat Gittan, jag trodde ju inte att hon existerade, så lider jag med Mikaela.

Jag minns ju så väl alla tankarna och känslorna som snurrade i ett enda virrvarr. Känslan av att ingenting någonsin kommer att bli bra igen. Oron över framtiden. Oförmågan att se objektivt på de mest enkla saker. Sömnlösheten. Känslan av maktlöshet.

Och vilken maktlöshet känner hon inte inför det faktum att jag plötsligt finns med i bilden? Jag tar det inte personligt när jag får höra att Mikaela har gjort utspel mot sin mor genom att säga att jag aldrig kommer att tillhöra hennes familj, att jag är den fulaste människa hon någonsin har träffat och att hon aldrig vill bo ihop med mig. Herregud, jag och Gittan har inte varit tillsammans mer än några månader, så det är väl klart att hon tycker allt det här.

Men jag lider med henne. Jag lider med alla fjortonåringar! Och jag känner att jag inte hade kunnat komma in i ett sämre läge i hennes liv.

Jag antar att jag får bida min tid.

Och fokusera på att vara nyförälskad.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg